människan bär sina stumma himlar

kalla solar, spruckna månar

och årens aska

i sliten blick

och som ett huckle

sin välsignade glömska

med käppen petar hon undan

några sekunder

de trillar som pärlor av glas

i den sköra asken av tid...

*

varför springer du, människa?

sakta stegen

döden hinner du ändå...

*